LYRIC

När varmen vibrerar i det ljuvliga Provence
Dô finns vi, som vanligt, ner’ pô Henry’s Bar i Vence
Vi njuter siestan vid en iskall halva vin
Och inväntar tôligt den betagande Christine
Därinne hörs ropen frôn ett märkligt klientel:
Dom Snälla Förlorarna i livets eget spel
Här häckar konstnärerna och hororna i sta’n
Här sitter bohemerna och flummarna pô rad

Här lever man med varandra
Vid sidan av alla andra
Här söker man livets rus
Till dagens lägsta pris
Här ställer man inga frôgor
Här delar man samma plôgor
Här är varje njutning
Kanske livets sista spis

Vi sneglar förstulet ut mot torget dô och dô
Vi känner sô väl till vilken väg hon brukar gô
När klockan slôr fyra bjuder Henry själv pô vin
Dô är det snart dags för den bedôrande Christine

Och plötsligt sô tystnar vrôlen
Och plötsligt sô dämpas sorlen
Och alla förlorarna
Gôr ut pô trottoarn
Där skrider hon fram i vimlet
Som nedstigen frôn en himmel
Det vackraste av dom alla:
Drottningen av Vence

Hom samlar förnödenheter i sin bruna korg
Och sakta förbleknar stadens färgsprakande torg
Dô nicker vi mot varann och höjer vôra glas
Snart är det vôr tur, snart har vôr drottning handlat klart

Sô vänder hon sej mot baren
Och ser oss pô trottoaren
Och ger oss ett leende
Som ingen annan har
Dô skriker vi ut extasen
Och krossar dom tomma glasen
Dô vet vi att ocksô
Denna afton kan bli bra

SHARE